Finn Bengtsson

Jag har ända sedan tidiga tonåren (sent 1960-tal) hyllat de ideal som en klassisk liberal-konservativ ideologi bygger på. Det var inte populärt då, men är det glädjande nog nu, vilket visar att vi politiskt kanske utvecklas åt rätt håll? Konceptet ”Nya Moderaterna” innehöll både en framgångssaga och samtidigt ett hot mot denna ideologiska grundvalar. Framgången var 8 års borgerlig regering, ett viktigt men kortsiktigt mål. Samgiftet mellan väsentliga liberala och konservativa idéer, som egentligen har fungerat alldeles utmärkt över en betydligt längre tidshorisont, kom emellertid att få ta törn av det trianguleringsbygge mot alltför radikala liberala och till dels rent socialistiska tankegångar i en ny sådan politisk plattform för Moderaterna. För detta har vi i partiet fått betala ett högt pris, när man sedan efter valförlust tvingas ”triangulera tillbaka” till mer välkända ideologiska och politiska positioner. Att åter sätta huvudet på halshuggna heliga kor är, som sagt, lättare sagt än gjort – och det skapar en osäkerhet bland väljare och sympatisörer åt vilket håll partiet egentligen är på väg. Politik är nu en gång för alla en förtroendebransch, och det förtroendet gick till inte så liten del förlorat i eftermälet när Reinfeldt/Schlingmanndoktrinen lämnade den politiska arenan. En ny partiledning har nu påbörjat den mödosamma vandringen tillbaka till mera trovärdiga moderata positioner, där man som sympatisör eller väljare med mycket större säkerhet än tidigare vet var man har partiet i sakfrågor som bottnar i en fast ideologisk förankring. Det är oerhört glädjande att kunna följa detta återerövrade förtroende i både medlemsleden och i valmanskåren. Men, och det är ett stort men, det återstår ett faktum som jag är rädd att vi inom partiet inte kommer att kunna hantera med den skyndsamhet det egentligen skulle kräva – att en gång för alla göra upp med en unken, toppstyrd partikultur, som gör att internkritik nästan inte alls tillåts få förekomma. Några få av oss som försökte sig på detta, i exempelvis kritik mot flaggskeppet av korkade förslag i nymoderat tappning – Decemberöverenskommelsen – fick löpa gatlopp till dess den nya partiledningen efter två och ett halvt år slutligen erkänner att detta var det dummaste man någonsin gjort. Men den partikultur som effektivt kvävde istället för att bejaka närvaron av denna livsnödvändiga internkritik när något går allvarligt fel, finns på alla sätt kvar och ser inte ut från min utblick ut att ha ändrats ett dugg. Jag vill därför hylla de framgångar i att återfå förtroendet för vår politik i medlems- och väljarleden, samtidigt som jag kommer att kämpa för att bekämpa den partikultur som hotar internkritiker, även när dessa har relevanta argument att anföra så att vi till slut får en ändring på detta förhållande: Inte minst viktigt för trovärdigheten i ett parti byggd på en liberal-konservativ idétradition.

Skribenter