Brexitförkämpen Boris Johnson Storbritanniens nye premiärminister

Premiärminister Boris Johnson har genomfört den mest omfattande utrensningen i modern brittisk historia i den konservativa regeringen, allt för att försäkra sig om att Storbritanniens utträde ur den Europeiska Unionen går som han tänkt sig

Den omstridda men charmiga politikern med den blonda kalufsen fick i uppdrag av Drottning Elizabeth att bilda ny regering på onsdagen efter sin överlägsna seger över främsta rivalen Jeremy Hunt, utrikesminister i Theresa Mays avgående kabinett. Johnson gick snabbt till verket och avskedade 11 ministrar samtidigt som sex andra statsråd avgick i protest mot hans planer på att möjligen driva igenom ett avtalslöst Brexit. Bland de senare är Philip Hammond, som avgick som finansminister innan Johnson fick chansen att ge honom sparken. Ny finansminister är för övrigt Sajid Javid, som senast var inrikesminister.

Johnson, 55, vann 92.153 av rösterna i Torypartiets medlemsomröstning om ny partiledare, nästan dubbelt så många jämfört med Hunt, som var bland offren i ommöbleringen som av den konservativa tidningen The Times på tordagen beskrevs som ”den mest brutala kabinettsutrensningen i modern (brittisk) politisk historia.”

Ett annat offer för utrensningen var Penny Mordaunt, Storbritanniens första kvinnliga försvarsminister som fick gå efter bara två månader i jobbet. Hon stödde Hunt i valet om ny partiledare. Vanligen går en ny konservativ premiärminister varsamt tillväga när han eller hon möblerar om i den gamla Toryregeringen för att undvika att skaffa sig fiender i onödan i Underhuset, men det har Johnson uppenbarligen inte ägnat en tanke i sin strävan att ge sina förtrogna nyckelposter.

Frågan är om han som utlovat kan genomföra ett lyckat utträde ur EU, en uppgift där hans företrädare Theresa May misslyckades, vilket ledde till hennes påtvingade avgång efter förtvivlade försök att få underhuset att godkänna hennes Brexitavtal med Bryssel, som följde på folkomröstningen för tre år sedan.

Precis när Boris Johnson var på väg till audiens hos Drottning Elizabeth i Buckingham Palace onsdag eftermiddag för att formellt ta på sig uppdraget att bilda regering blockerades hans limousin  av miljöaktivister från Greenpeace. Protesten blev kortvarig eftersom polis snabbt var där och skingrade demonstranterna, men det var ett tecken på att han kanske inte kommer att ha det lätt som premiärminister.

“Vi kommer att infria alla upprepade löften  från parlamentet till folket  och lämna EU den 31 oktober utan om och men,” förklarade Johnson i ett tal utanför 10 Downing Street efter att ha fått drottningens välsignelse att bilda ny regering.

Johnson, vars slagord är ”Brexit 31 oktober, kosta vad det kosta vill”, medgav att det är viktigt att London förbereder sig för ”den avlägsna möjligheten att Bryssel fortsätter att vägra att förhandla och vi tvingas lämna utan avtal”.

När valresultatet blev känt i tisdags deklararade Johnson:  ”Vi ska bli klara med Brexit den 31 oktober. Vi ska dra fördel av alla möjligheter som det medför. Som en slumrande jätte ska vi resa oss och riva av oss staglinorna av självtvivel och negativitet.”

Det är bland annat här som skiljelinjen går mellan Johnson och hans motståndare, som anser att det vore ansvarslöst att lämna EU utan ett avtal eftersom det, enligt hans belackare,  skulle leda till ekonomiskt kaos. Theresa May var inte beredd att lämna EU utan avtal, men Johnson välkomnar ett no-deal Brexit. Bryssels position vid varje vägskäl har varit att det inte blir några omförhandlingar kring det utkast till avtal som Theresa May träffade med Bryssel i höstas efter två år av segslitna diskussioner.

Men Johnson och hans anhängare verkar se detta som ett spel där den som blinkar först förlorar. Den nye premiärminstern leker med tanken på att till exempel vägra betala notan för utträdet, hisnande 39 miljarder pund, om britterna inte får som de vill. Detta mångmiljardbelopp inbegriper åtaganden och medlemsavgifter som London förpliktat sig att betala vid ett utträde.  Bryssel har som nämnts upprepade gånger sagt att det inte blir några omförhandlingar och förklarat att även med den bästa vilja i världen hinner man inte att få till ett bättre avtal före den 31 oktober med tanke på hur byråkratin fungerar. Det skulle med andra ord luta åt ytterligare förseningar, eller ett no-deal Brexit.  Planen var ursprungligen att Storbritannien skulle lämna EU den 29 mars och att praktiska detaljer skulle utarbetas under en övergångsperiod, men det fungerade inte eftersom underhuset vid tre omröstningar vägrade godkänna Theresa Mays utkast till fördrag.

President Donald Trump, som stöttat Johnson genom Torypartiets valprocess, gratulerade honom efter valresultatet i tisdags. “Vi har en verkligt bra man som ska bli premiärminister i UK nu. Han är tuff och smart. Man säger ‘Britain Trump.’ De kallar honom ‘Britain Trump’.”

Det finns likheter mellan Trump och Johnson. Båda färgar håret och har ovanliga frisyrer och båda har ofta pragmatiska, drastiska lösningar på problem samtidigt som de har ett rykte om sig att sakna intresse för detaljer. Det är även viktigt för den transatlantiska förbindelsen att de amerikanska och brittiska ledarna har ett bra förhållande till varandra. Det kallas sedan årtionden ”the special relationship” i brittiska diplomatiska kretsar.

Johnsons motståndare var emellertid hårda i sin kritik av partiets val av ny ledare. Parlamentsledamoten Anna Soubry, som leder en liten utbrytargrupp inom Torypartiet, skrev i Labourtidningen The Guardian på onsdagen. ”Precis när vi behöver en premiärminister som för oss samman, leder oss genom Brexitkrisen och tacklar alla problem vi står inför, så får vi Boris Johnson. Hans livslånga ambition har till slut infriats. Ingenting skulle komma i vägen för honom denna gång, minst av allt integritet och sanning.”

Johnson har genom åren fått sparken från två anställningar på grund av att han ljög. Han är för övrigt kontroversiell på grund av sina ibland klumpiga uttalanden. Han bad vid en TV-debatt nyligen om ursäkt för att ha liknat muslimska kvinnor iklädda burkas vid “brevlådor”, men hans befriande politiskt inkorrekta hållning tilltalar förmodligen många väljare i ett land med ökad muslimsk invandring.

Theresa May tog över som premiärminister från David Cameron efter folkomröstningen om EU-medlemskap i juni 2016. Britterna röstade 52-48 för att lämna unionen och det föll på henne att genomföra folkets beslut trots att hon tillhörde den sida som ville bli kvar i EU. Storbritannien gick med i dåvarande EEC 1973. Johnson avgick för övrigt som utrikesminister efter en dispyt med May förra sommaren.

Den främsta stötestenen är frågan om gränsen mellan Nordirland, som ingår i Storbritannien, och Irland, som förblir medlem av EU. Bryssel befarar att varor kan komma att föras in och ut ur EU illegalt genom bakdörren om inte ett separat övergångsavtal träffas – den föreslagna backstop-regeln. Detta motsätter sig Storbritannien eftersom man fruktar att ett sådant avtal skulle urholka landets territoriella integritet.

Samtidigt kvarstår frågor, åtminstone i pressen, om Boris Johnson och hans personliga integritet. Han är känd för sitt temperament och sina kvinnoaffärer och fick nyligen besök av polisen under ett stormgräl vid midnatt med sin flickvän Carrie Symonds, 31, i hennes lägenhet i London. Hon skrek åt honom att lämna huset, men han vägrade. Han ligger för övrigt i skilsmässa från sin andra hustru. Detta lägenhetsbråk visade sig emellertid sakna betydelse för hans popularitet, förmodligen eftersom britter är vana vid såp-operor på TV-serier som EastEnders.

Den tidigare tidningsmagnaten Lord Black, som en gång anställde Boris Johnson som journalist först på The Daily Telegraph och sedan på The Spectator, berättade i en intervju med The Times om sitt förhållande till sin forna medarbetare. ”Boris ljög för mig. Men sådan är Boris. Sånt händer.”

Black tror att Boris Johnsons tid nu har kommit. ”Jag har en känsla av att Boris är mannen som, om inte annat, kommer att kapa den Gordiska knuten. Det har varit en chockerande upplevelse för världen att se Storbritannien i detta tillstånd, osammanhängande och delat.”    

Rolf Söderlind

Senaste artiklarna