De afghanska tolkarna som drunknade i en störtflod…

För några år sedan pratades det en del om ett fyrtiotal afghanska tolkar som hade tjänstgjort tillsammans med svensk trupp i Afghanistan. Vapenbröder och -systrar till svenska soldater. De möttes av kalla handen, trots uppenbar livsfara. Sedan drunknade de i en störtflod av hundratusentals migranter.

Nu har det i stället presenterats en lista, inte på fyrtiotalet tolkar som behöver skydd, utan på fyrtiotalet kommuner som kan komma att tvingas ta emot återvändande IS-terrorister. Folk som en gång lämnade det hatade Sverige för terrorsekten men nu vill ’hem’ till tryggheten.

Intensivt pågår också diskussionen om alla ’IS-barnen’ som borde få komma ’hem’, trots att många av dem aldrig har varit i Sverige. En gråtande morfar vill ha hem sju föräldralösa barn till dottern och svärsonen – båda IS-terrorister, numera döda. Morfar tycker att Sverige borde ’ta sitt ansvar’…

Frågan om föräldralösa barn med viss anknytning till Sverige är svår. Det medges. Den är komplex och juridiskt svårhanterlig. Känslomässigt också. För visst: Barnen har ju inte valt sina terrorist-föräldrar. Men är de svenska statens ansvar? Och vem vill ha sina barn på samma dagis som hjärntvättade barn till IS-terrorister? Vilken skola är beredd att ta emot halvgamla barn som har uppfostrats av terrorsekten?

’Man kan hitta lösningar, om man vill’. Så brukar det heta från dem som tänker med hjärtat och fokuserar på att hjälpa hela världens nödlidande. Men skall man bygga och förvalta ett land måste man tänka i vidare cirklar. Rentav göra konsekvensanalyser. Rätt konsekvensanalyser.

Så låt oss vända tillbaka till de fyrtio afghanska tolkarna. Samtliga snubblade vid den svenska gränsen på juridiken. De kom inte in. De hade ingen rätt. I lagens mening. Ingen gråtande morfar. Inga känslosamma ledarskribenter som tycker att ’det går om man vill’.

Vi var många som ändå ville ha hit tolkarna. En del sv oss skänkte bidrag till advokathjälp. Vi gjorde det, eftersom det handlade om människor som hade gjort rätt för sig och kämpat tillsammans med svenska soldater. De var värda att få en fristad i Sverige, för de behövde det. Men de drunknade i störtfloden av hundratusentals andra som välde in över våra gränser.

Och lagstiftningen anpassades i vissa fall till de invällande grupperna. Gjordes om på bristfällig basis för att det handlade om stora ansamlingar med högljudda lobbyister. De afghanska tolkarna hade inga högljudda lobbyister och var alltför få för att vara intressanta för opinionsbildarna. De fick vackert vända om. Trots att de – om några – hade förtjänat en fristad.

 

Christopher Jarnvall

Senaste artiklarna