Hur länge ska Miljöpartiet vägra ta ansvar för den islamistiska infliltrationen?

Hur kunde extrema, militanta, våldsbejakande religiösa dogmatiker smita förbi som fenomen i ett sekulärt demokratiskt land? Det är en grundläggande fråga att ställa.
Hur kunde deras apologeter och beundrare få våra skattepengar som bas för sitt uppehälle? En snarlik frågeställning egentligen. Frågorna sitter ihop.

Låt oss ta ett exempel. Föreningen Charta 2008 som startades i mars samma år, i kritik mot (citat) ”rättssäkerheten i den så kallade terroristjakten”. Trots att terrorism är en välkänd global plåga för civila sedan decennier så väljer man att tydligt relativisera det år efter år. Under skynket om Magna Charta som 1215 ratificerades som en maktdelning mellan Englands Kung Johan, adeln och prästerna. Ett dokument som i dåtid kan betraktas som en väg till mänskliga rättigheter.
 ”Ingen fri man får häktas, fängslas, berövas sina rättigheter eller tillgångar eller dömas till fredlöshet eller landsflykt eller på annat sätt ofredas eller förföljas annat än efter laga dom av sina jämlikar och enligt landets lag.” stipuleras i en klausul i det historiska dokumentet. Charta 2008 är däremot en bra bit från resonabla tankar om rättigheter kontra extremism och terrorism.
 
Styrelsen har genomgående befolkats av människor med en förkärlek för islamism, identitetspolitik och urskuldande av jihadister som offer för kolonialt förtryck, rasism och ondskans imperier (läs: USA och Israel). Från en känd islamist i Göteborgs salafiströrelse, professor Gardell, Ship to Gaza-seglare, till ett antal profilerade Vänsterpartister och en miljöpartistisk änka till en känd jihadist så är likheterna bekanta. Få människor misslyckas så kapitalt med att bedöma trovärdigheten hos människor som hävdar sin offerroll snarare än sin extremism. Den s.k. Guantanamosvensken, vilken beskrevs som offer, greps igen efter frisläppandet tillsammans med en annan svensk i Pakistan, som också försvarades som oskyldig, innan han greps strax före ett planerat terrordåd.  
Trovärdigheten dalar i paritet med utvecklingen.
När andra vill att Sveriges terrorlagar ska uppdateras till verkligheten så vill Charta 2008 även avskaffa terrorlagen från 2003. Några fler inblandade är miljöpartiets ministrar Mehmet Kaplan och Gustav Fridolin. Kaplan var styrelseledamot tillsammans med ovan nämnda individer. Miljöpartiets Fridolin - som har haft svårt att reda ut partiets närhet till islamister och arresterades 2003 i Israel - var samtalsledare på Charta 2008.

När man undrar över varför Vänsterpartiet och Miljöpartiet har så svårt att förstå problematiken med extremism, hedersfrågor och islamistisk terrorism så är personkopplingar en möjlig förklaring. Att den enda kända Vänsterpartisten som tagit tydligt och konstruktivt avstånd från hederskulturen - Amineh Kakabaveh - fryses ut förvånar föga när toppkandidater i samma parti  återfinns i dessa sällskap. Att Miljöpartiet har, och har haft, täta band med politiska islamister är något som börjar komma fram mer och mer. Från f.d. minister Kaplans fullständigt bisarra jämförelse av frivilliga i finska vinterkriget och svenska IS-jihadister till Gustav Fridolins löjeväckande svar om att han inte hade en aning om att kvinnor kunde känna sig förolämpade när någon vägrar att skaka hand med dem på grund av att de är kvinnor. Det svaret kom när en annan Miljöpartist - Yasri Khan (son till Samsudine Khan i den islamistiska separatistgruppen PULO i Thailand.) - vägrade handskakning med kvinnor. Yasri Khan är en i allra högsta grad framgångsrik man med uppdrag i Sveriges Unga Muslimer och Ibn Rushd. Skattefinansierade organisationer med en historia av uppmärksamhet för intoleranta föreläsare och kopplingar till det Muslimska Brödraskapet.
.
När Lars Nicander, chef på Centrum för asymmetriska hot och terrorismstudier vid Försvarshögskolan, gick ut med varningen att Miljöpartiet kan ha infiltrerats av islamister så borde något ha hänt. Vi pratar om ett regeringsparti. Ett regeringsparti med inflytande över migration, terrorfrågor, rättssäkerhet, polis och försvar.
Även om många islamister lämnade när Kaplan tvingades avgå på grund av trycket så kvarstår alla frågor. Varför blev plötsligt så många islamister intresserade av Miljöpartiet? Lockade feminismen och miljöfrågorna? Hur tänkte miljöpartisterna som släppte in dem - och hur tänker man i nuläget? Sista frågan är hur de miljöpartistiska väljarna rationaliserar bort frågeställningen och hur länge man kan hålla undan det för allmänheten.

Bildtext: Hälsning som används av Muslimska Brödraskapet.

Senaste artiklarna