Iran - 40 år av islamism

”Den 1 april 1979 införde Khomeini en strikt fundamentalistisk islamisk republik, en teokrati. Revolutionen följdes av hårda förföljelser på intellektuella och oliktänkande. ”

I dagarna var det 40 år sedan shahen av Iran störtades. Iran, som på 1960- och 70-talet snabbt utvecklades i västerländsk riktning, ändrade abrupt väg och gick snabbt mot en brutal islamisering av samhället efter det att ayatollah Khomeini återvände på våren 1979. Och så har det förblivit, flera upprorsförsök till trots.

Persien, eller Iran, är ett mångtusenårigt rike med en brokig och speciell historia. Namnet Iran började användas redan före den arabisk-muslimska invasionen omkring år 650 och har sedan använts internationellt sedan 1930-talet. Tidigare användes namnet Persien efter den viktiga regionen Pars eller Fars. Iran betyder ”Ariernas land”.

Under 1800- och 1900-talet har Persien/Iran och dess strategiskt viktiga geopolitiska position varit föremål för främst britters, ryssars och amerikaners intresse. Efter Andra världskriget handlar det till stor del om oljefyndigheterna. Och det var efterkrigstidens amerikanska influenser som kom att påverka landets senare historia fram till revolutionen.

Men redan i början av 1900-talet infördes Mellanösterns första demokratiska konstitution i landet. Senare – under mellankrigstiden – kom Persien/Iran att moderniseras ytterligare och samhällsskicket sekulariserades. På 1950-talet stärktes dock statschefens – shahens – makt. Detta med USA:s goda minne.

På 1960-talet genomförde shahen (eller kejsaren) Mohammad Reza Pahlavi den så kallade vita revolutionen som innebar en modernisering av det iranska samhället med övergång till modern kapitalistisk industri. Iran förvandlades på några år till ett västerländskt samhälle. I alla fall på ytan. Kvinnor fick rösträtt och familjepolitiken blev mer progressiv. En jordreform genomfördes som gav bönderna ägandet över stora delar av den brukade jorden.

Samtidigt som shahen styrde Iran med fast hand, upplevde landet under 1970-talet en ekonomisk högkonjunktur. Den ledde till att allt fler fick tillgång till högre utbildning och blev därmed också samhällsmedvetna. Den politiskt engagerade medelklassen framförde därför krav på politiska reformer och de ekonomiska reformerna gynnade heller inte alla.

Därmed slöts en ohelig allians mellan det islamistiska prästerskapet (mullorna) och den traditionella köpmannaklassen (bâzâri) i städerna. Till denna grupp slöt sig den vänsterorienterade intellektuella oppositionen. Den iranska revolutionens centrala paroll var dock egentligen inte demokrati utan ”antiimperialism” – riktad mot USA – och social rättvisa.

I revolutionens första avslutande fas – januari 1979 – störtades shahen i ett blodigt uppror och i den andra fasen föll den löst sammansatta alliansen samman och Hizbollah (”Guds parti”) befäste sin makt genom att förbjuda andra partier.

Den samlande personligheten för de strängt religiösa var den landsförvisade ayatollah Khomeini som vid tiden för revolutionen vistades i Paris. Sedan shahen hade störtats och lämnat Iran i januari 1979, återvände Khomeini till Iran som revolutionens ledare. Uppgörelsen med de kejsartrogna som kämpat för shahen blev blodig.

Den 1 april 1979 införde Khomeini en strikt fundamentalistisk islamisk republik, en teokrati. Revolutionen följdes av hårda förföljelser på intellektuella och oliktänkande. Detta kulminerade under den så kallade kulturella revolutionen senare på 1980-talet, då många tidigare socialistiska revolutionärer mördades och fängslades, medan stora grupper välutbildade iranier flydde förtrycket och lämnade landet.

Så har det förblivit i fyra decennier och försöken – senast för ett år sedan – att få till stånd en politisk förändring och en friare roll för inte minst kvinnor i Iran har inte lett någonstans. Iran – som under några blomstrande decennier på 1900-talet gick mot ett ekonomiskt välstånd – försjönk så i islamistisk diktatur, embargo från västvärlden och krig med grannarna.

 

Senaste artiklarna