Familjekrönika från finska inbördeskriget

”Striderna skulle först komma att föras med ganska få vapen och med dålig utrustning och ledning, även om ryskt manskap, ryska vapen och materiel ställdes till de rödas förfogande.”

Vem kunde ha förutsett de händelser som skulle följa på Rysslands revolution? Både osäkert och omtumlande blev läget för vår förra rikshälft Finland, som fram till 1917 hade varit ett ryskt storfurstendöme.

Knappt hade landet vunnit sin självständighet, förrän en väpnad konflikt bröt ut inom det. Konflikten som först kallades frihetskriget är nu känd som inbördeskriget. Den förra termen syftar på att de röda vänsterstyrkorna rekryterade anhängare i vänsterradikala kretsar men också på att de stöddes av Sovjetryssland. Dessa vänstergrupper grep initiativet i tron att de ganska lätt skulle kunna ta makten i det vakuum och den förvirring som det fallna tsardömet efterlämnat. De vita styrkorna, ledda av den legendariske generalen Mannerheim, aktiverades på allvar av hotet om ett rött maktövertagande. De vita, som formellt lydde under landets nya senat, ville för sin del slåss för ett Finland som skulle bevara sin rättsstat och sitt fria samhällsskick. Man ville på motsvarande sätt slå tillbaka ryska erövringsförsök, därav termen frihetskriget.
Därmed var inbördeskriget ett faktum.

Striderna skulle först komma att föras med ganska få vapen och med dålig utrustning och ledning, även om ryskt manskap, ryska vapen och materiel ställdes till de rödas förfogande. Genom att trupper och militärt stöd på vit sida sattes in från Tyskland blev striderna efterhand mer slagfältsmässiga. Tyskland ville stödja Finland för att öka sitt inflytande hos Östersjöstaterna och på så sätt motverka det bolsjevikiska Ryssland. Genom denna hjälp men också tack vare bättre ledning och strategi tog dock de vita över och segrade slutgiltigt försommaren 1918.

Inbördeskriget har varit svårt att behandla av historiker i finländsk debatt, dels därför att en strid utkämpad mellan finländare av naturliga skäl varit känslig, dels för att striderna kom att överskuggas av de senare vinter- och fortsättningskrigen. I dessa var ju skiljelinjerna mer entydiga, då finländare slogs mot en sovjetrysk angripare.

Inför 100-årsjubiléet 2018 gav två kusiner Gardberg i Åbo ut en bok byggd på deras farfars respektive morfars, Carl-Rudolf Gardberg, brev och dagböcker. De två släktingarna lägger också fram det skrivna material som Carl-Rudolfs gode vän den några år äldre Allan Wallenius lämnade efter sig. I Över branten: Bröder i krig 1917-1918 (PQR, 2017) söker Annvi Gardberg och Anders Gardberg samt historikern Aapo Roselius sätta in sin släktings upplevelser i ett större synfält. Det har blivit en viktig reportagebok eller krönika som speglar stämningar och erfarenheter såväl hos de två unga männen som hos deras familjer.

Carl-Rudolf Gardberg tillhörde en företagarsläkt i Åbo och familjen hoppades att han kanske skulle ta över något av familjens företag. Han hade också litterära intressen. Allan Wallenius var en vaken och kulturintresserad person som skrev poesi, men som även var politiskt aktiv. Till skillnad från Gardberg stod han på den radikala sidan och bidrog med agitation i pressen.

Författarna visar oss två idealister. De var knappast soldatämnen men deras unga och romantiska frihetskärlek ledde dem ändå att engagera sig i striderna på var sin sida. Genom att Allans äldre bror Paul valde att slåss för de vita och sökte sig till en så kallad jägarutbildning i Tyskland, blev det för de båda därtill och bokstavligen ett brödrakrig. Allan trodde uppriktigt på världsrevolutionen. Fast han var pacifist och avskydde våld grep han till vapen för de rödas sak. Under tsarväldets sista månader hade han hunnit sitta fängslad, misstänkt för kontakter med jägarrörelsen. När inbördeskriget var slut tvangs han fly till Moskva, och slutade sitt liv i ett Sovjetiskt läger.

Carl-Rudolf Gardberg hälsade 1917 års självständighet som en ny vår för Finland. Han sörjde den motsättning som snabbt etablerades mellan vita och röda. Tidigare hade ett gott förhållande rått mellan företagsägare och arbetare, även de som var anställda vid den chokladfabrik som familjen Gardberg drev. Carl-Rudolfs far hade där på eget initiativ minskat arbetsdagen till 8 timmar. Nu vände sig arbetarna mot sina arbetsgivare med långtgående krav.

Carl Rudolf sökte först förstå de röda och deras motiv, men under intryck av arbetarupproren i Åbo slog hans sympatier om till misstro och hat. Liknande handlingar utfördes på andra håll. I Helsingfors dödade ryska marinsoldater under intryck av 1917 års marsrevolution flera av sina officerare.
I Åbo sjöd det av politiska känslor och vid en ”Frihetsdag” demonstrerade många arbetare. Officerare avväpnades och fördes bort, guvernören fängslades och incidenterna mellan vita och röda blev allt flera. Borgerliga tidningar hindrades från att utges. De röda och deras milis agerade alltmer självsvåldigt och tog sig rätt att ge order till andra grupper.

Som i alla krig efterfrågades vapen och stora mängder utrustning, fordon och fartyg. De som ägde fabriker för sådana produkter blev förmögna. Samtidigt minskade inflationen vad de lönearbetande fick kvar att leva på.
Att detta bidrog till klyftor, som väckte vrede och upprorsanda är klart.

Carl-Rudolf Gardberg och en grupp av unga Åbogymnasister sökte sig till den enhet som hette Nystadskåren. Denna sändes snart till Åland för att där bekämpa röda och ryska soldater. Efter en oviss marsch över knakande isar kunde man uppta strider med de röda. Striderna blev ojämna. De som deltog visste ofta inte hur fienden rörde sig och måste även agera defensivt då det fanns för litet ammunition.

Senare anmodades Nystadstyrkan att ta sig till Österbotten där de vitas högkvarter låg. Resan fick på grund av att kustvägen rymde faror göras via Sverige, och gick åter till Finland via Haparanda. Carl-Rudolf Gardbergs sista insats gällde Tammerfors som hölls av de röda. Här blev striderna hårda, då stadens försvarare hade fler vapen och bättre materiel.

På senvåren kunde han så bryta upp och inställa sig vid Åbo regemente som just hade satts upp. Att få återvända till hemstaden, att få en ordnad dagsrytm var en välkommen skillnad mot det ovissa livet i fält. Allt eftersom de röda gick mot nederlag ökade också lättnaden bland de vita. Det civila livet började på nytt, och planer för framtiden kunde göras upp.
Över branten speglar väl hur inbördeskriget upplevdes av dess yngre deltagare. Dessa fick ta ett större ansvar och utsätta sig för större risker än normalt för personer i deras ålder. Man grips av skildringen och tycker sig väl lära känna den unge Carl-Rudolf, medan hans kamrat Allan Wallenius genom den mer begränsade materialet framtonar mera på avstånd.
En läsare förvånas och imponeras inte minst av hur träffsäkert och moget Carl-Rudolf bedömer de militära operationerna och även sina chefers insats.

Det krig som bröderna utkämpade var som hans bror John träffande skriver ett frihetskrig som utvecklades till ett inbördeskrig. Genom framsynta åtgärder för att minska spänningarna lyckades den nya statsmakten sedan fred slutits lägga grunden för ett samarbetsklimat, varvid tvånget att möta den ryska aggressionen bidrog att ena de bägge lägren.

Ändå har 1918 års händelser satt djupa spår hos de människor som överlevde striderna. Att Sovjet uppstod och befäste sin makt ingav finländarna olust. Var freden illusorisk? När skulle Finland angripas på nytt?

År 1921 infördes en amnestilag, vilket hjälpte dem (oftast röda) som flytt landet eller hållit sig gömda. Men då hade mycket hunnit ske. Att tusentals röda åtalades för statsförbrytelser och många dödades eller avled i fängelse, också efter att striderna upphört, liksom att deras erfarenheter länge tystades ned, kom att uppskjuta försoningsarbetet. Segraren skrev, som så ofta, historien. Då det saknades berättelser från den röda sidan kom Väinö Linna med sin trilogi Här under polstjärnan att bli mycket läst. Även bland dem som själva kämpat på den vita sidan kände samtidigt många en önskan att återupprätta den nationella enigheten. Den var nödvändig inte minst i relation till det sovjetiska Ryssland.

Först efter att Sovjetunionen upphörde blev enligt bokens författare en mera neutral historisk behandling av inbördeskriget möjlig.

 

https://www.facebook.com/PQR-Kultur-293478193996837/

Senaste artiklarna