Oförmåga att ta in jihadisternas våld

”Att tro att den individ som är övertygad om att de med mord utför en ofelbar guds order ska lämna allt för ett jobb i kassan på ICA är bortom okunskap och naivitet.”

Upptäckten av två halshuggna unga skandinaviska kvinnor i Marocko den 17 december 2018 har fått en del svenskar att vakna till.
Den brutalitet som ligger bakom jihadisters dåd förblir ofta en abstraktion för de flesta normala människor. Vi tar inte riktigt in när vi hör om korsfästningar, piskande, folkmord eller fotbollsmatcher där bollen är ett avhugget människohuvud.

I fallet med de två mördade kvinnorna rapporterades det länge i all internationell media – som närmast dansk och norsk. Men inte i svensk media. För att sedan dyka upp i SVT betecknat som ”knivskador” (!). Vid det laget har den bestialiska filmen på halshuggningarna spridits och många har tvingat sig att se på den. Det är inte knivskador. Det är en vidrig avrättning om gett många sömnsvårigheter, ångest och förtvivlade känslor. Filmen visar vuxna kvinnor som i sin dödsångest ropar efter mamma medan vansinniga män skär av deras huvuden.
Det diskuteras om man bör se filmen eller inte. Bör man? Det enkla svaret är nej och nästa svar är att man inte ska dela det.
Det mer komplicerade svaret är att många borde se den för att inse allvaret. Extremisterna är i krig mot oss. Oavsett om det är vanliga danskar, norrmän, svenskar eller marockaner. Det spelar föga roll att vi tycker att de verkligen behöver prata med socialtjänsten och få hjälp med att rehabiliteras in till körkort, lägenhet och arbete. De vill döda oss, inte samtala. Jihadister tror inte på nationsgränser utan ser andra skiljelinjer – den muslimska världen (Umman) kontra den icke-muslimska. I deras värld är Guds ord både vägledningen och legitimiteten till riket och endast där står muslimer till svars. Inte inför vare sig marockansk eller svensk lag. Utifrån den grunden kan jihadisterna motivera, och legitimera, sitt våld utan inblandning av andra normer som upprätthåller civiliserat beteende. Kombinationen av idealism och sekterism är både dess styrka och svaghet.

När så få människor når upp till denna syn på renlärig tro (tolkat av de kanske mest extrema människorna på jorden) så är flertalet muslimer också hotade av jihadisterna. Man bör inte förledas att tro att det skulle räcka med att vara muslim eller marockan för att gå säker från dessa. Marocko hör till de rätt få länder som på allvar har börjat ta itu med muslimsk extremism och terrorism. Vändpunkten kom i maj, 2003, med terrordåden i Casablanca som lämnade 33 döda och nästan 100 skadade. Terrordåd i flera länder har avstyrts med hjälp av marockansk underrättelsetjänst. Senast ett i Köpenhamn. Tiotusentals vanliga muslimska marockaner har också via sociala medier skickat kondoleanser efter morden på de två kvinnorna.
Att tro att den individ som är övertygad om att de med mord utför en ofelbar guds order ska lämna allt för ett jobb i kassan på ICA är bortom okunskap och naivitet. Att tro att den som lämnat allt för att mörda, våldta och korsfästa minoriteter i Guds namn ska övertygas av en ”snäll och stabil socialtant” är en dåre. En dåre som inte bör sitta på beslutsfattande post i frågan.
Det där är en enskild poäng som måste fram.

Svenska riksdagspolitiker har haft all möjlighet till att lagstifta så att medlemmar i terrorgrupper kan dömas. Man har röstat ned förslagen som möjliggjort detta. Så våra svenska jihadister åkte.
De har deltagit i – och möjliggjort – folkmord, folkfördrivning och sexslaveri i industriell omfattning. Samtidigt som vi diskuterat chokladbollar, refugees welcome och MeToo.
Problemet är naturligtvis inte diskussionerna. Utan proportionerna däremellan och vad vi inte har diskuterat på ett normalt sätt. Vi har 2000 våldsbejakande jihadister i Sverige. För tio år sedan så var de 200.

Sverige har tillåtit detta av väldigt många, och väldigt dåliga skäl. Det har varit ”känsligt”, ”Är det inte rasism?”, ”det händer inte här” till ytterligheternas dravel om medeltidens korståg som referens. Men också, vilket är min tanke här, en oförmåga att ta in dessa groteska dåd och svårförståeliga teologiska drivkrafter. Det är för abstrakt.

Den som har sett, eller hört, en film där jihadisterna visar upp sina mord lär däremot inte någonsin missförstå vad vi står för. I Marocko, i Sverige, i Danmark och i alla de länder som måste hantera terrorism. Sverige har mycket långt kvar.

Senaste artiklarna