Krävs det en icke-politiker på statsministerposten?

LEDARKRÖNIKA

Det svenska regeringsbildandet börjar bli en allt mer pinsam process, på alla plan. Helt utan att se tillbaka, utan att lära av det som varit kräver Annie Lööf och Jan Björklund en ny Decemberöverenskommelse.

Det kanske allvarligaste vi har fått bevittna såväl under som efter valet är att alliansen precis som socialdemokraterna främst inriktat sig på att hålla Sverigedemokraterna utanför på bekostnad av för Sverige akuta frågor som måste lösas.
Sverige befinner sig i ett mycket utsatt läge, såväl inrikes- som utrikespolitiskt. Sakfrågorna som valet borde ha handlat om har varit lågprioriterade därför att frågan som slagit ut, och fortfarande slår ut, alla andra är att isolera SD. Det kommer aldrig att fungera med ett lyckat resultat.

Mycket är ”fel” med SD. Partiets grumliga ideologiska bas, dess rötter, en Palmeinspirerad neutralitetspolitik, på olika plan såväl tveksamma som olämpliga förbindelser med Ryssland och det faktum att partiet i sina led har allt för många demokratiskt oacceptabla element tillsammans med en rad företrädare som inte kan betraktas som annat än tokstollar (vilket förvisso övriga partier inte heller är helt befriade från) gör partiet farligt.

Nu har SD har över en miljon väljare, ett faktum som inte går att trolla bort. Så många väljare för ett parti som suttit i riksdagen sedan 2010 är en kraftfull markering mot de gamla partierna. En markering som inte går att ignorera bort.

Att gå emot de åsikter och förslag som SD har och som övriga partier inte håller med om är en självklarhet. Men att inte samtala - och det har inget med samarbete att göra – med företrädarna för över en miljon svenska väljare är bristande respekt för den demokratiska processen och för en stor del av landets medborgare.

Farlig förenkling av politiken
Förhållandet till SD speglar den politiska debatten som allt mer tappar i nyans. Politiska företrädare och inte minst media försöker förenkla alla politiska frågor till att bli för eller emot, ja eller nej, bra eller dåligt, älska eller hata. ”Håller du inte med mig är du en idiot, rasist, homofob”, eller vad som för tillfället är lämpligt att slänga in. Det går inte att förenkla allt, det går inte när det gäller en demokratisk beslutsprocess. Den förenkling och godtyckliga rationalisering vi dagligen får ta del av när det gäller komplicerade politiska frågor kan bero på ren dumhet, eller för att man av någon anledning vill få människor att ifrågasätta demokratin.

Istället för att bevittna gärningar som skulle kunna lyfta den politiska gärningen och förminska politikerföraktet har vi fått uppleva det motsatta. Istället för att få fram en regering som kan få riksdagen med sig i en lång rad frågor har det handlat om positionering, isolering och maktdemonstrationer. Att vara politiker måste självfallet handla om att vilja ha makt. Makt för att kunna förändra och förädla samhället som man vill ha det, om man är övertygad att det är bäst för landet. Att söka makt för maktens egen skull är det sämsta skälet för att vara politiskt aktiv.

I skrivande stund har precis avsatte statsministern Stefan Löfven fått uppdraget att sondera möjligheterna för att bilda regering. Det är ett svårt, näst intill omöjligt uppdrag - om man utgår från de löften som centerns och liberalernas partiledare tidigare gett. Mandatfördelningen är som den är och kan inte ändras förrän vid ett extraval.

En partipolitiskt obunden statsminister utanför riksdagen?
Det är kanske dags att tänka nytt, tänka utanför de invanda mönstren. Det är kanske dags att låta riksdagen få fata sina beslut i en process där varje ledamot själv får avgöra hur han eller hon ska rösta. Men detta är knappast möjligt om inte de nuvarande partistrukturerna helt bryts ner och börjar om från början. Hur skulle det vara om talmannen föreslog en statsminister som inte var partiledare? Till och med vara så radikal att föreslå någon som inte ens sitter i riksdagen? Någon som inte är aktiv politiker men som en majoritet av ledamöterna utan att invänta order från sin partiledare skulle kunna ställa sig bakom? Och om denne statsminister utsåg en regering utan tanke på partitillhörighet utan på kompetens och sedan ställde sakfrågorna inför beslut i riksdagen?

Glöm partiernas paketlösningar och låt riksdagens ledamöter rösta efter övertygelse. Då skulle Sverige kunna rulla igång igen. Riksdagen, de förtroendevalda måste ta makten som enligt grundlagen tillhör den. Väljarmandatet måste väga tyngre än en ukaser från partiledaren.

Senaste artiklarna