Att fördöma en totalitär ideologi och tiga om en annan är något helt annat än demokratisk renhållning

LEDARKRÖNIKA
Upprördheten på löpsedlar och förstasidor är stor för att ”ex-nazister” finns med på Sverigedemokraternas listor i valet. Upprördheten skulle vara mer befogad om dess ”ex” fortfarande var nazister eller hyste sympatier med national-socialismen. Hur det förhåller sig med de uthänga kandidaterna vet jag inte. Men jag kan inte låta bli att göra en jämförelse hur det förhåller sig med medias förhållande till kommunismen och kommunisterna. När såg vi senast braskande rubriker om att ex-kommunister fanns på valsedlarna i något val? Generellt finner nyhetsmedia inget anmärkningsvärt i bekännelsekommunisterna på vänsterpartiets listor eller konverterade stalinister på socialdemokraternas och till med borgerliga valsedlar.

Det finns två åsiktsfraktioner i Sverige som öppet talar för totalitära politiska system. Det är nazisterna och det är kommunisterna. Den allt för vanliga mediabilden är att gamla nazister, hur mycket de än tagit avstånd från sitt tidigare engagemang, är och förblir onda och värda allt förakt. Gamla kommunisters "kamp" i yngre dagar beskrivs i ett politisk-romantisk skimmer.

Har man en gång i livet öppet och aktivt tagit ställning för en totalitär politisk åsiktsuppfattning får man leva med att bli ifrågasatt och bli granskad. Hur otrevligt det än må vara är det ett pris man får betala. Inte minst om man kandiderar för att bli vald till ett förtroendeuppdrag. Det räcker inte med en munnens bekännelse för att bli accepterad som demokrat efter att ha pläderat för ett samhälle som ska styras efter nazistiska eller kommunistiska idéer. De politiska partierna som tar emot tidigare diktaturkramare får inte vara så naiva att köpa konvertiternas bekännelser rakt av. Samtidigt gäller det att inte heller misstro alla som vänder sitt gamla antidemokratiska engagemang ryggen.

Det är inget nytt att människor med idéer som inte hör hemma i ett fritt västerländsk samhälle söker sig till partier där man tror sig har möjligheter att göra karriär och få inflytande. Något vi också sett exempel på i Sverige.

För ett antal år sedan intervjuade jag en äldre man med nazistiska sympatier om hans verksamhet under och före andra världskriget. När det visade sig att han aldrig varit ansluten till något av de små svenska nazistpartierna frågade jag honom varför. Och fick det för mig då oväntade svaret att han inte var ett dugg intresserad av att gå med ”de där idioterna”. Istället förklarade han att ”vi som ville ha ett Sverige i nazistisk riktning valde att stanna kvar i våra gamla partier. Där hade vi större chans att kunna påverka.” Ett svar väl värt att lägga på minnet. Metoden fungerar säkert lika bra idag, vare sig man har bruna eller röda sympatier.

Att ha varit ung och dum är mänskligt. Nästan alla som nått tillräckligt mogen ålder för att se på ungdomen med distans kan nog också erkänna att man gjort sig skyldig till en del under ungdomen som varit både dumt och olämpligt. Men utåtriktad politisk verksamhet väcker uppmärksamhet. Det finns kvar i tidningar, i text och på bild, det finns i sociala medier. Det går inte att gömma sig från , den klibbar fast.  Ska man kunna bli accepterad i ett politiskt sammanhang som demokrat och antitotalitär måste man också vara ärlig med sitt totalitära förflutna. Men att i sin ungdom ha gjort ett politiskt misstag som man sedan på allvar tagit avstånd ifrån ska inte vara ett hinder för att i framtiden engagera sig politiskt.

För att summera. Det är bra på att media har koll på kandidaterna i kommande val – men det blir inte alls bra om man då väljer att göra skillnad på diktaturer, totalitära idéer, förtryck och förföljelse. Att ta avstånd från en totalitär åsiktsinriktning och acceptera andra handlar inte om demokratiskt renhållningsarbete, det är ett ställningstagande mot demokratin. Hammare och skära eller hakkors borde inte spela någon roll – det är lika illa vilket som.

Senaste artiklarna