Öppet svarsbrev till Gunnar Hökmark gällande hoten mot Sverige och Europa

Bästa Gunnar Hökmark!

Tack för svar i samband med vårt replikskifte på DN Debatt men tråkigt att du i slutrepliken duckar att bemöta mitt och många andra EU-kritikers huvudbudskap: att det största hotet mot Europas demokratiska tradition inte kommer utifrån utan inifrån. Det vill säga genom den hotbild som alltid uppstår när enorma mängder makt koncentreras på ett ställe (i EU-institutionerna). I synnerhet om detta ställe redan från början är starkt präglat av icke-folkvalda (EU-kommissionen). I alla tider har hög maktkoncentration gått hand i hand med överexpansion, internationellt samarbete med förtäckt tvångskaraktär, smygande men kontinuerlig demokratierosion samt dessutom gigantiska tolkningsföreträden. Sistnämnda har inte minst använts för att låtsas som om det egna styrelseskicket vare sig har några tvångsinslag eller medbestämmandeproblem. Hög maktkoncentration har dessutom alltid gått hand i hand med en tämligen förmäten inställning till såväl kritiker som andra internationella samarbetsalternativ. Nu har vi återigen hamnat i en sådan sits. Genom EU.

Dina retoriska saltomortaler samt tvärvägran att diskutera pudelns kärna kan betraktas som en perfekt illustration. För varje år som går samlas alltmer makt i EU-institutionerna. Vid det här laget har EU mycket riktigt vuxit långt utöver det demokratiska mandatet inklusive långt utöver vad som utlovades i den svenska folkomröstningen inför Sveriges EU-inträde. Individer som oroar sig över denna utveckling avvisas typiskt med antingen drypande förakt eller som om dessa var bakom flötet. Visst, problemen med maktcentralisering och debattstyrning är fortfarande avsevärt större i Ryssland än i EU-länderna men faktum är att genom EU:s demokratierodering – inklusive den kraftiga debattpolitiseringen – så har Europa blivit mer och inte mindre likt Ryssland.

Visst, en bara halvrutten demokratimåltid (EU) är bättre än en helrutten demokratimåltid (Ryssland). God mat går det ändå inte att förvänta sig på något av borden. Den bild du målar upp, med EU som ett demokratiskt bröstvärn mot despotins Ryssland, är såklart passlig för alla som ingår i EU:s vidsträckta intressennätverk. Det är likväl en sagobild.

Europas månghundraåriga styrka bygger i ansenlig utsträckning på avsaknaden av hög maktkoncentration. Varje gång ett maktcentrum med centraliseringsambitioner ändå vuxit fram – och som “i fredens och stabilitetens namn” försökt riva upp etablerade nationalstatsgränser – så har det slutat i politiskt kaos. Upprepat har det därutöver slutat i katastrofala krig.

 

Ingenting av det du anför i DN får mig att ändra min uppfattning. Jag håller inte med dig om att EU stärker demokrati och sammanhållning i Europa. Tvärtom. Inte heller håller jag med dig om att det inte ens pågår en (militariserings)utvidgning av EU:s innehållskostym; utan att det enda EU:s potentater strävar efter är “bättre samordning”. Under hela EU:s kvartssekellånga historia har “bara lite bättre samordning” varit ett signumargument för EU-federalister. Det är genom att i parti och minut kasta fram just det argumentet som EU-federalister (bland annat du) droppvis överfört makt från svenska väljare till Bryssels potentater. På så vis har ni orkestrerat en de facto parlamentarisk revolution. Smygvägen.

Därmed är det inte trovärdigt när du och många andra nu påstår att EU-militarisering inte ens figurerar på EU-kartan. Självklart är du fullt medveten om att redan Lissabonfördraget, genom den ”Gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken”, befäste ett utrymme för militärt EU-samarbete. Sedan dess har det utvecklats en rad militära både stabsinitiativ och operationella initiativ. Detta bland annat i form av Europeiska Unionens Militära Stab (EUMS; ett generaldirektorat underställt EU:s de facto utrikesminister ”Höga representanten för utrikes frågor och säkerhetspolitik”), Europeiska unionens militära kommitté (EUMC; ger militära råd åt EU:s ministerråd) samt Europeiska Unionens stridsgrupper (snabbinsatsstyrkor som hålls i beredskap av medlemsstaterna och är underställda ministerrådet). Storbritannien har länge stoppat EU:s mest yviga militära ambitioner men efter att det brittiska folket röstat på utträde har en rad militära initiativ baxats igenom i rekordfart. Bland annat inkluderande Pesco (fördjupar försvarssamarbetet mellan 25 medlemsländer inklusive föregivet alliansfria Sverige), en Europeisk Försvarsfond (EFD; stärker finansieringen) samt en koordinerad försvarsöversyn (CARD; vars syfte är att identifiera kapacitetsbrister). Det krävs inget orakel för att gissa att dina meningsfränder inom CARD kommer att hitta kapacitetsbrister både här och där samt att EU-kommissionärerna sedan kommer att rekommendera att diverse EU-instanser fyller ”gapet”. För övrigt har EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker öppet deklarerat (bland annat i 2017 års version av tillståndet i Unionen) att han önskar sig en försvarsunion inom ramen för EU senast år 2025. Kan du, Gunnar Hökmark, verkligen se svenska folket i ögonen och säga att du är helt övertygad om att Juncker bara har ”samordning” i kikaren?

Det osar även katt om det pågående sammanvävandet av Nato:s och EU:s militära kapaciteter. Som bekant är det för närvarande på ropet, bland ”försvarsexperter” med direkta eller indirekta EU-kopplingar, att påstå EU ska utveckla vissa militära kapaciteter men ”bara” syssla med sådant som kompletterar Nato. Men varför ska EU alls placera sina fingrar i den militära syltburken om Europas befolkning aldrig skänkt sitt stöd åt ett militariserat EU, om det redan existerar en organisation för internationellt säkerhetspolitiskt samarbete som man uppenbarligen tror på tillräckligt för att vilja samarbeta (Nato) samt om strävan är att upprätthålla den ansvarstydlighet som är helt nödvändig vid eventuella blixtangrepp? Om nu kapacitetsbrister inom den säkerhetspolitiska huvudaktören identifierats (Nato), varför då inte satsa på att direkt förbättra Nato? Varför konkretiserar ingen bristerna mer än i generella ordalag? Varför är fredsretoriken så otydligt svävande? Varför tillfrågas inte svenska folket öppet och klart när det parlamentariska systemet revolutioneras samt svensk alliansfrihet kullkastas? Svaret på alla dessa frågor är egentligen uppenbart: EU-federalisterna är fullt medvetna om att det folkliga stödet för EU-militarisering haltar och behöver (ännu så länge) använda Nato som en alibibricka i sitt smygande maktknaprande.

 

En sak är vi dessbättre helt överens om: svenskt försvar behöver stärkas. Noteras bör att ditt parti i allra högsta grad varit delaktig i de senaste decenniernas exempellösa nedmontering av det svenska försvaret. Visst är det ändå bättre att syndaren vaknar sent än inte alls.

Liksom du kan jag också identifiera potentiella fördelar med Nato-medlemskap men både EU-militarisering och svenskt Nato-medlemskap ser jag som uteslutet utan en öppen och hederlig debatt samt därefter konsultation med folkviljan. Vidare menar jag att det återigen osar katt (intresseagenda) när du bagatelliserar den budgetproblematik som gör att USA dragit öronen åt sig gällande Nato. Om majoriteten Nato-medlemmar fortsätter att inte uppfylla 2-procentsmålet och USA drar sig ur Nato faller huvudsyftet med Nato-medlemskapet. Finns det anledning att tro att somliga av Nato:s EU-medlemmar håller pågående ”budgetförhandlingskonflikt” med USA vid liv för att därmed kunna hävda att det inte går att räkna med amerikansk draghjälp? Visst är det busenkelt att knipa billiga poänger för närvarande – med en så kontroversiell president som Donald Trump i Vita Huset – men president Trump kan vara borta från den politiska scenen redan om två år. Vi lever just nu i kölvattnet av en kort försvarsplaneringshorisont och bör inte upprepa det misstaget. Därutöver menar jag, i rak motsats till dig, att värdet av Nato-medlemskap minskar genom det diffusa sammangeggandet av EU:s och Nato:s militära funktionaliteter. I båda organisationerna finns det anledning att tro att detta sammangeggande, i både skarpa och oskarpa lägen, leder till tilltagande politrukmentalitet samt ansvarsotydlighet. Samtidigt som Europa splittras ännu mer politiskt på grund av de förväntade folkliga motreaktionerna.

Jag vidhåller att den EU-militarisering som du säger inte existerar både äger rum och utgör ett hot mot Europas säkerhet. Oavsett vad du påstår gällande ”bara samordning” så är det svårt att begripa hur du får ihop att EU-militarisering inte finns på EU-kartan samtidigt som du påstår att det är helt nödvändigt att förstärka försvarssamarbetet inom ramen för EU.  

Summerat från min sida gällande vår samlade ordväxling: Ja till stärkning av det svenska försvaret och det Nordisk-Baltiska försvarssamarbetet. Ja även till svenskt Nato-medlemskap men om och bara om det svenska folket är uttryckligen med på tåget, om Nato-inträde sker unisont med systerlandet Finland samt om Nato:s europeiska maktfalang upphör att agera bricka i EU-federalisternas centraliseringsambitioner. Definitivt nej till alla former av EU-militarisering; så även när denna militarisering förpackas som ”bara lite bättre samordning”.

 

För över 2000 år sedan konstaterade den romerske filosofen Cicero att en statsbildning kan överleva yttre fiender. När sistnämnda viftar med sina banér utanför stadsmurarna är det enkelt att kraftsamla till motangrepp. Desto mer vaksam, fortsatte Cicero, bör man däremot vara mot “förrädaren” som “talar i förtroende, har ett trovärdigt ansikte, använder välkända argument”. Det ligger mycket i denna iakttagelse. Hotet från de välbekanta aktörer som redan sitter vid maktens köttgrytor har alltid varit kraftigt undervärderat, det vill säga aktörerna som ler godmodigt och typiskt säger “bara lite till, det är väl ingenting att tjafsa om”. Varje enskilt steg kan vara litet och obetydligt men den ackumulerade effekten av tusentals små steg leder ändå obönhörligen till överdrift. Det är precis på så vis EU hamnat långt in i överdriftsterräng. Därav dagens EU-soppa inklusive politikerförakt, väljarförakt, euroeländet (med vidhängande skuldbomber samt massarbetslöshet i södra Europa), migrationsslitningar, Brexit, budgetfejder, den värdeförstörande lobbyistcirkusen i Bryssel samt missnöjespartier som nu ritar om det politiska landskapet i alla EU-länder. “Starkare-tillsammans” påstår likväl EU-federalisterna och tror sig då ha hittat ett dräpande argument. Vad de då inte berör – eller kanske ens förstår – är att gemenskapsvärmen bara omfattar somliga. För visst är Europas många EU-vurmande politikeretablissemang mer sammansvetsade än någonsin tidigare; men det har skett på bekostnad av en klyfta mellan folk och statsapparat som inte ägt sin motsvarighet sedan fördemokratisk tid. Vilket inte borde förvåna med tanke på att EU vridit tillbaka den demokratiska klockan. Tvångsäktenskap är aldrig lyckliga oavsett om den ena parten håller den andra parten på mattan och deklarerar i yviga tal att allt är frid och fröjd.

Flertalet EU-federalister agerar nog i god tro så något förräderi i klassisk bemärkelse är det inte frågan om. Däremot gör EU-federalister sig skyldiga till inget mindre än högfärräderi mot demokratin när dessa ignorerar folkliga invändningar på grund av den inom EU utbredda tron att folket inte begriper sitt eget bästa. En statsbildning som bara respekterar demokratiska utslag som passar den egna centraliseringsagendan är förstås ingen riktig demokrati. Det är talande, Gunnar Hökmark, att du i din slutreplik i DN, väljer att inte alls bemöta vad jag säger om EU:s ansvar för missnöjespartierna som nu ritar om det politiska landskapet i samtliga medlemsländer.

Europa har två demokratifiender. Du erkänner bara den yttre fiende som i en relativ bemärkelse är lättast att hantera. Inte bara vägrar du att erkänna den mycket allvarligare inre demokratifienden; enligt min mening har du i decennier agerat som dess PR-basun. Oavsett slutgiltigt ställningstagande gällande nettovärdet av EU-medlemskap, kan du inte nu hålla med om att svenska folket till slut förtjänar en vuxen EU-debatt? Snarare än de svart-vita politiserade floskler som präglat de senaste decenniernas EU-samtal?

 

Med vänlig hälsning

 

Mark Brolin

Senaste artiklarna