Lätt påfrestande lovsång till liberalismen

Vad Jan Björklund nu gör med sin positiva framtidsbild av EU är att positionera sig själv och Liberalerna som tydliga motståndare till Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna - de två svenska partier som vill att Sverige ska lämna EU.

(ALMEDALEN)
Liberalernas Jan Björklund, nestorn bland partiledarna, intog Almedalsscenen på tisdagskvällen. Avslappnad och till synes på gott humör började Jan Björklund med att dra paralleller mellan den svenska politiska scenen och det hittills framgångsrika svenska fotbollslandslaget. Publiken förstod den lilla leken och jublade ivrigt. Sedan fick vi en inblick i vad Björklund och hans blivande fru sysslade med sex år innan de gifte sig på en bilresa i Europa. Och sedan kommer då – kanske – dagens överraskning. Liberalerna utökar de frågor de ska driva i valrörelsen med EU. Möjligen ett smart drag men ett risktagande. Det kan lika gärna slå fel. Det blåser EU-kritiska vindar i Sverige och allt fler talar nu öppet om att Sverige borde följa Storbritanniens exempel.

Men med detta mycket tydliga ställningstagande för EU med oneliners som

”EU-samarbetet ska utvecklas inte avvecklas”, ”Framtiden behöver EU” och några till markerar Björklund tydligt sitt partis uppfattning.
Vad Jan Björklund nu gör med sin positiva framtidsbild av EU är att positionera sig själv och Liberalerna som tydliga motståndare till Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna - de två svenska partier som vill att Sverige ska lämna EU. 

 

Björklunds budskap är enkelt och tydligt. EU behövs, kanske mer än någonsin, som en motvikt till Ryssland och Kina när USA under Trump blir allt mer isolationistiskt och ser det militära stödet till västvärldens utposter mer som budgetfrågor än frågor om frihet och säkerhet. Det demokratiska Europa består av några medelstora och många mindre nationer. Den gemenskap EU kan erbjuda ger en styrka som inget av dessa länder kan uppnå på egen hand. Och där har Björklund rätt. Denna styrka behövs.

 

Det finns många i Sverige som står bakom ett fortsatt svenskt medlemskap i EU. Men för den skull inte delar den näst intill religiösa tilltron till EU som Jan Björklund förkunnar. Han knyter säkert upp sina kärnväljare med sin tydlighet och klarar därmed fyraprocentsspärren i september. Och det finns säkert ”Europavänner” i övriga partier som vill ha ett tydligare EU-engagemang som kan tänka sig välja Liberalerna – men någon folkvandring lär det inte bli.

 

Vi fick också en katalog av områden där den liberalism som det gamla Folkpartiet står för är bättre än någonting annat och som den kanske enda lösningen för världens fortbestånd. Det blev lite väl mycket. Lite religiöst igen. För den som inte delar Björklunds uppfattningar - lätt kvävande. Men Björklunds tydlighet när det gäller EU är bra.

 

Jag trodde att majoren Björklund skulle prata mer försvar och kanske aktuallisera frågan om svenskt NATO-medlemskap. Inte minst när han nu befinner sig på Gotland som existerar i Rysslands skugga. Men det blev inte så mycket – inte mycket mer än att han var upprörd över att Försvarsmakten behöver mer pengar för att kunna öva.

 

Jag tror inte många känner till hur mycket Jan Björlund egentligen betydde under Alliansregeringens tid för att rädda kvar det som ändå fanns att rädda efter sanslösa nedskärningar.
Under Alliansregeringens första mandatperiod fanns det starka krafter som helt ville plocka bort stridsvagnarna från det svenska försvaret. Kanske skulle två finnas kvar för att visa upp för de fåtal soldater som skulle finnas kvar.
Eftersom jag själv satt med i försvarsutskottet under denna period, som företrädare för moderaterna, vet jag hur vi i den moderata försvarsgruppen reagerade och protesterade mot dessa tankar. Men det var direktiven från höga vederbörande – Reinfeldt och Borg – som skulle gälla. Till sist blev det tyst om förslaget och sedan togs det inte upp igen. Vad som verkligen hände vet jag inte. Men från oftast ”välunderrättat håll” hävdades att Jan Björklund ställt ultimatum: antingen behålls stridsvagnarna eller så lämnar liberalerna regeringen. Vad som är sant får vi kanske reda på i framtiden när memoarerna från någon som var med utkommer.  Konklusionen är i vilket fall att vi nog ska vara tacksamma för den roll Björklund spelade under sin tid i Alliansregeringen med tanke på försvaret. Det kunde varit värre.

 

Jan Björklund tror - fortfarande - på en Alliansregering. Men tanken på att ordförandeposterna i riksdagens utskott skulle fördeals efter partiernas storlek drog han snabbt tillbaka när socialdemokraterna inte ens ville diskutera frågan. Med Decemberöverenskommelsen i färskt minne känns agerandet inte övertygande för en kommande Alliansregering.

 

Betydelsen av skolan – vilket inte nog kan betonas - och en tröttande lång lista med liberala godhetsförslag som enligt Liberalerna krävs för att Sverige ska utvecklas och gå framåt fick vi också höra. Lovsjungandet av liberalismen blir i längden tröttsamt.

Men i stort – ett bra tal. En tydlig partiledare på gott humör som verkade trivas på Almedalsscenen. Om man ser till framträdandet som sådant så en andra placering av de som hittills framträtt. Ulf Kristersson toppar på mer engagemang och Jonas Sjöstedt var i förhållande till de andra två ganska tråkig. Ikväll får vi se vad Annie Lööf kan komma med.

 

Senaste artiklarna