Var går gränsen vänsterut?

Högern har sedan länge haft doktriner om rasmässig överlägsenhet som en absolut gräns mellan det acceptabla och det oacceptabla. Historiska lärdomar har därmed omsatts i gränser för vad som betraktas som ett fruktbart politiskt samtal. Men var går motsvarande gräns åt vänster?

Jordan Peterson noterar att en sådan gräns saknas och att samhället därför har väldigt svårt att värja sig mot extrema vänsteridéer. Jag fortsätter här Petersons resonemang genom att argumentera att extrema vänsteridéer inte bara har vunnit mark. De har dessutom kopplat grepp på samhällsdebatten genom att aktivt förflytta högerns gräns. Stora del av befolkningen har plötsligt funnit sig på fel sida om gränsen medan etablissemanget alltmer har trängt ihop sig på en spelplan som åtminstone i vissa dimensioner har krupit mycket långt åt vänster. Vi finner här nyckelkoncept för att förstå såväl det politiskt korrekta som vår tids åsiktspolarisering samt antydningar om vägar framåt.

 

Jordan Peterson resonerade nyligen i en video på Big Think om förutsättningarna för depolarisering av det alltmer splittrade politiska åsiktsspektrumet. Han tar avstamp i en reflektion kring varför han samlar på – och bekläder sina väggar med – sovjetisk propaganda, men aldrig skulle få för sig att göra samma med nazitysk dito. På ett resonerat plan ser han trots allt bägge som precis lika mordiska och förhatliga regimer. Men någonting gör ändå den nazistiska ondskan mer absolut och påtaglig.

 

Hans slutsats är att högern drar – och har sedan länge respekterat – en gräns som saknar motsvarighet på vänstersidan. En gräns mellan å ena sidan legitimt omdebatterade doktriner och å andra sidan doktriner som är så pass farliga att de endast kan underminera en fruktbar debatt och som därmed bör brännmärkas. Högerns gräns går vid doktriner om rasers relativa förträfflighet. Det är dessa gränser som är kärnan i Petersons fortsatta resonemang.

 

Att vänstern saknar en sådan gräns får till följd att det finns väldigt lite spjärn att ta mot för att mota bort extrema åsikter. Allt som finns är en luddig uppfattning om att ”för mycket” av vänsteridéer är farligt – att sådana är ”vackra tankar” men att de inte riktigt fungerar. Att de som eftersträvar dem är naiva.

 

För är det inte snudd på fantastiskt hur inte ens historiens allra värsta massmord har mäktat med att slå så mycket som en buckla i de grundläggande doktriner som bevisligen har motiverat illdåden. Med en axelryckning kan dessa ständigt skyllas på otur eller skyllas bort på att högerkrafter illvilligt underminerade revolutionen. Personer som med entusiasm har hyllat och stöttat dessa regimer är fortfarande i allra högsta grad välkomna i morgonsofforna.

 

Förlorarna på detta är givetvis högern, men det är även vänstern och hela det politiska samtalet. I slutändan blir hela samhället förlorare. För det första lämnas vänstern själv vidöppen för infiltration av extrema idéer från den yttre vänsterkanten – och alltmer så på senare tid. Socialdemokraternas strikta gräns mellan den reformistiska och revolutionära vänstern har i och med den nya vänsterns taktik blivit allt mindre relevant. Väldigt få förespråkar arbetarklassens väpnade revolution idag och det finns ingen Sovjetunion redo att växla upp en sådan rörelse.

 

Vi kan notera att de socialdemokrater som inte har låtit sig ryckas med i glidningen har misslyckats helt med att bromsa sitt partis glidning. Socialdemokraterna är idag helt i greppet på nyvänsterns radikala idéer, vilka tvingar partiet att prioritera frågor på ett sätt som allt fler inser är helt verklighetsfrånvänt. Miljöpartiet likaså har helt hamnat i deras grepp.

Med arbetarrörelsens hela institutionella maskineri som murbräcka har extrema idéer snabbt kunnat förgifta hela samhällsdebatten och driva fram destruktiv och dysfunktionell politik. Men inte minst har kraften omsatts i en rentav förödande brunmålningskampanj. Alla skall jagas på rätt sida om de krympande gränserna eller se sig förvisade till trollskogen.

 

Den som reflekterar lite vidare kan snabbt konstatera att det ingalunda endast är vänstern som har drabbats av den här sjukan. Vi har redannämnt en övertagen miljörörelse men vi har även den borgerliga sidan. Fredrik Reinfeldt kallade till exempel rikets försvar för ett särintresse. Hur uppnås det att en liberalkonservativ politiker går med på att grundbulten i statens kärnverksamhet är att betrakta som ett särintresse? Hela Alliansen anpassade sig till fullo till denna uppsättning radikala vänsteridéer och har även de deltagit med liv och lust i den uppslitande brunmålningen av landets befolkning – och de gör det fortfarande.

 

Att se gränserna som spjärn för motstånd mot extremism tror jag är en fruktbar fortsättning på Petersons resonemang. Peterson efterlyser en gränsdragning åt vänster – men hur har situationen spelat ut i Sverige och mer allmänt i Västvärlden? Vänstern har inte behövt upprätta en gräns åt höger utan har kunnat arbeta med den befintliga gränsdragningen vid rasism. Allt de behövde göra var att kämpa för att flytta på den. Radikala vänsterkrafter har flyttat högerns gräns genom att idogt bredda begreppet rasism samt genom att länka det – via så kallad kritisk maktanalys – till en expanderbar uppsättning av former av ojämlikhet.

 

En gräns åt vänster hade tillåtit såväl vänstern som högern att relativt lätt kunnat identifiera vad vi ofta refererar till som postmoderna idéer såsom härrörande från fel sida om densamma. De härstammar trots allt direkt från revolutionära marxistiska tänkare som Gramsci och Marcuse och de syftar direkt till att underminera våra liberala institutioner för att genomföra en slags reformistisk revolution från insidan.

 

Men så skedde aldrig. Utan spjärn mot någonting överenskommet var de argument som kunde framföras för komplexa för att fungera politiskt – och för att ens riktigt greppa. Det var liksom bara lite ”för mycket” av anti-rasism, feminism och så vidare. Lite för nitiskt. ”Men viktigt!” Kände sig alla tvingade att snabbt tillägga av rädsla för brunfärgen. Hela tiden kunde de extrema peka på sina doktriners mer brett accepterade former. Och de gjorde det med raseri. ”Står ni inte upp för allas lika värde, rättigheter och värdighet? Vill ni fortsätta vara förtryckare?”

 

Precis som i flygplanshaverier så räcker det oftast inte med ett fel. Det krävs en kombination av fel för att orsaka ett haveri. En viktig bidragande faktor är sannolikt att vi har ett politikerskrå som inte kunde reagera tidigt och effektivt. Eftersom politik alltmer har kommit att bedrivas enligt strategier uttänkta av PR-makare och marknadsförare (en utveckling som för övrigt mer kan tillskrivas den liberala sidan av det postmoderna myntet) så makade sig hela det politiska fältet gradvis åt vänster av rädsla för att plötsligt finna sig själva utanför de nya gränserna. I varje steg var det lättare att flytta sig en smula än det var att ta en principiell strid.

 

Plötsligt befann sig stora delar av befolkningen utanför vad etablissemanget betraktade som de acceptabla ramarna för civiliserad debatt. Åsikterna var i princip desamma men värderingen av dem var totalt förändrad. Problemen med detta inses lätt. Den civiliserade debatten tedde sig för allt fler som olidligt världsfrånvänd och koketterande (politiskt korrekt – helt enkelt) för den växande skara som öppet eller fördolt befann sig utanför ramarna.

 

Peterson funderar vidare på hur man bör bemöta gränsdragningsproblemet. Reaktionen från den alternativa högerns sida – politikens nya outcasts – är mänsklig men potentiellt mycket farlig. De går i princip med på gränsförflyttningen och utnyttjar gränslösheten i sitt utanförskap till att börja beblanda sig med idéer och människor som låg utanför den tidigare överenskomna gränsen. Händelserna i Charlottesville förs av Peterson fram som exempel på detta. Här möts även extremerna till höger och vänster. Resultatet blir en rasistisk – i strikt mening – vit identitetspolitik redo att ge sig i klinch med vänsterns identitetspolitik. Vem som än vinner så förlorar vi alla.

 

Petersons anser att man istället bör söka upprätta en gräns för det acceptabla åt vänster. Vilka doktriner åt vänsterhållet borde man rätteligen brännmärka på ett liknande sätt? Hans toppförslag är doktrinen om ”lika utfall” och han argumenterar att väldigt mycket av den tyranniska potentialen i såväl den gamla som den nya vänsterns idéer förankrar sig i tanken att om spelplanen är rättvis så är också utfallet lika. Det är inför just detta som motståndet står och stammar.

 

Man kan diskutera var gränsen borde gå – inklusive med sansade människor till vänster. Viktigast är förmodligen personer – till vänster och höger – som har glidit med i förskjutningen men som är villiga att fundera på ett öppet sätt på vad som har hänt och att inse att det här med att halva befolkningen skulle ha förvandlats till högerextremister är lika orimligt som det är osant. De måste inse att de har gått i en synnerligen listig fälla och måste ställa sig frågan om de önskar fortsätta i rollen som den radikala nyvänsterns nyttiga idioter. Om de gör det så bör vi som inte har hamnat i fällan lika djupt – och som kanske även har råkat illa ut i den – försöka vara generösa snarare än hämndlystna.

 

Min poäng är inte främst att komma fram till var gränsen bör gå utan att argumentera att det här med gränsdragningar mot oacceptabla doktriner är själva hjärtat av polariseringsproblematiken. Tiden har helt enkelt blivit mogen för att hedra offren för dessa ”vackra idéer” och dra djupa lärdomar av vänsterideologins illdåd. Demokratin har inte råd att förskingra så dyrköpta lärospån.

 

Claes Andersson

Senaste artiklarna